Men snälla, säg inte att jag kan få “vem som helst med min fantastiska personlighet” och att “många människor skulle gärna offra mycket för att vara med dig”- för ångesten och framförallt VERKLIGHETEN visar ständigt att så är inte fallet.

För övrigt är jag som vanligt full av tankar och känslor, det går upp och ner väldigt i sann “jag-skall-göra-det-här-sommarlovet-bäst”-anda. Jag vill så mycket, känner så mycket, och kan så mycket- men samtidigt är jag så klantig, så imperfekt och så ful på samma gång. Förstår ni?

Nej, inte jag heller, det är just det jag menar.

Dock är det verkligen jobbigt hemma just nu- VERKLIGEN. Jag vet på riktigt inte vad jag skall göra, jag vill inte vara hemma längre och när jag väl är hemma vill jag bara stänga in mig på mitt rum </3 Varför kan inte mina så underbara men just nu elaka och jobbiga föräldrar fatta!?

Var tvungen att göra det här inlägget för att inte behöva ligga och ragea i min säng resten av natten. (så jag hoppas inte på en HEMSK olycka egentligen, utan bara en smärre olycka)

(Det värsta är att jag kommer se filmerna igen trots att jag lovar att inte göra det igen)

Skall sova nu, om jag kan

Dock skall inte det här blogginlägget vara så upplyftande även om starten kan få en att tro det. Det här inlägget skall handla om otillräcklighet, överanalyserande och ren och skär ångest. Jag är nämligen en person som är JÄVLGT komplicerad. Och den senaste tiden känns det som att jag, åtminstone ibland, håller på att driva mig själv till vansinne. Det känns som att jag tävlar mot mig själv, fast i den här tävlingen förlorar jag nästan alltid- för jag kommer aldrig att bli så bra som andra (vilka dem “andra” är skiftar så mycket att jag ibland inte har en aning om det själv, men det kan vara allt ifrån den där kompisen som är liiiite jävla mycket mer snygg än jag eller så kan det vara den där grannen som verkar ha mycket mer tur eller det kan vara vilken person som helst)

Det är som att det som så många säger (att jag är en snäll, fin, och underbar människa) det är som att det verkligen VÄGRAR sjunka in. Vissa dagar vill jag bara lägga mig ner och typ sova i en evighet, för jag vet inte längre vad jag kämpar mot och vad som är fel- allt känns så jävla rätt och så jävla fel på samma gång. Jag vill bara kunna slappna av, sluta känna så jävla mycket och bara kunna känna mig som en normal sjuttonåring- vad det nu är egentligen…

Vad skall man liksom ta sig till, när man kämpar mot ett problem som man inte riktigt ens vet vad det är???

Men dem allra senaste dagarna har en ny insikt börjat slå mig: visst, jag må inte ha det vackraste yttret enligt dem normer som samhället har satt upp och som därmed också oftast uppskattas av dem FLESTA medborgare i samhället (ni kan förneka att dem finns, men det vore naivt på högsta nivå) (märk dock att detta gäller dem FLESTA människor, jag vet att det finns folk som tycker jag är om inte sexig och het så åtminstone söt och fin)

- MEN, dem tjejer och killar som är typiskt snygga (ni vet dem som alla i högstadiet och gymnasiet vill vara tillsammans med eller se ut som) har jag nu börjat inse inte är mycket mer än, just det-snygga.

Och det är just där jag sticker ut- för medans dem mer eller mindre hamnar i depression om inte deras utseende är “det rätta”- i och med att deras yta är så otroligt viktig för så många av dem, så kunde jag inte brytt mig mindre. Och det är DÄRFÖR någon människa någon gång kommer älska just mig, för att jag är så mycket mer än yta <3 Det må vara detta som har gjort att jag får vänta på kärleken, men jag börjar nu bli SÄKER på att det också är det som kommer ge mig den där riktiga kärleken som man ser på filmer (dem där romantiska komedierna som jag förvisso hatar men inte skulle ha något problem med att leva i)

OBS detta var inte menat som något hån mot dessa typiskt snygga människor, så ingen tar illa vid sig, utan det är bara enkel, ren och skär tonårslivsinsikt <3