SKALL bli bättre på att uppdatera denna blogg, då det just nu händer skitmycket saker i mitt liv och ni stackars läsare missar så sjukt mycket pga min oförmåga att uppdatera. Har varit på ESC-genrep i Malmö Arena, och såg finalen i Folkets Park, trodde kvällen skulle sluta skit men så träffade jag två snygga irländare och så gjorde den inte det (y)

Dock skall inte det här blogginlägget vara så upplyftande även om starten kan få en att tro det. Det här inlägget skall handla om otillräcklighet, överanalyserande och ren och skär ångest. Jag är nämligen en person som är JÄVLGT komplicerad. Och den senaste tiden känns det som att jag, åtminstone ibland, håller på att driva mig själv till vansinne. Det känns som att jag tävlar mot mig själv, fast i den här tävlingen förlorar jag nästan alltid- för jag kommer aldrig att bli så bra som andra (vilka dem “andra” är skiftar så mycket att jag ibland inte har en aning om det själv, men det kan vara allt ifrån den där kompisen som är liiiite jävla mycket mer snygg än jag eller så kan det vara den där grannen som verkar ha mycket mer tur eller det kan vara vilken person som helst)

Det är som att det som så många säger (att jag är en snäll, fin, och underbar människa) det är som att det verkligen VÄGRAR sjunka in. Vissa dagar vill jag bara lägga mig ner och typ sova i en evighet, för jag vet inte längre vad jag kämpar mot och vad som är fel- allt känns så jävla rätt och så jävla fel på samma gång. Jag vill bara kunna slappna av, sluta känna så jävla mycket och bara kunna känna mig som en normal sjuttonåring- vad det nu är egentligen…

Vad skall man liksom ta sig till, när man kämpar mot ett problem som man inte riktigt ens vet vad det är???