När du vill prata med folk. Du förstår att du inte är ensam, du fattar innerst inne att det finns så många som bryr sig. Men samtidigt- känns det som att ingen kan förstå. Folk kan lyssna, folk kan bry sig, folk kan till och med påverka läget.

Men folk kan inte förstå- för du förstår knappt själv…

Man vill liksom gråta och skratta på samma gång, man fattar liksom ingenting samtidigt som allting är glasklart.

Oh, varför denna förvirring?